Som en kniv i bröstet....
det var länge sedan jag kände sån här smärta i hjärtat.
Hade nästan glömt hur det kändes...
När jag var gravid och flyttade ifrån Nellies pappa så pratade vi om boende och allt angående Nellies framtid. Han sa då att han tyckte det var bäst om hon bodde hos mig på vardagarna så hon hade ett fast hem och sen kunde han ha henne varannan helg. Tydligen var det inte vad han ville när jag frågade honom idag. Nu vill han ha henne varannan vecka... Jag förstår honom, det är klart att han vill ha sin dotter lika mycket som jag. Men jag blir bara så chockad då vi pratat om detta innan och jag trott det var så det skulle bli hela tiden. Att hon skulle få tryggheten i att bo hos mig och sen åka till pappa och ha roligt med honom minst varannan helg och på lov och någon dag i veckan också så klart. Så kommer det alltså inte bli...
Jag vet inte varför jag reagerar med sån smärta och sorg
men jag kan inte stoppa tårarna...
Hur tar man sig igenom varannan vecka livet?
Om där är någon som läser och har det så?
Självklart ska ju ni göra det som ni anser bäst själv men familjerådgivningen anser att barnet ska bo på en fast punkt tills det är minst tre år och sova på annan plats max två nätter i sträck. Så prata med honom lite igen om du känner dig osäker. Smärtan att lämna bort sitt barn varannan vecka kommer nog aldrig försvinna. Men man lär väl sig att leva med den.
Jag lever inte så, men vet ungefär hur det fungerar. Jag tycker också att du ska kontakta familjerätten angående detta. Visst kommer det säkert en dag bli att ni har henne varannan vecka om han vill det fortfarande på ett år eller två. Men inte redan. Man brukar säga varannan helg tills barnet är minst ett år gammal. Sen när barnet börjar på dagis osv och om pappan inte bor på samma ort(?) så blir mamman (om barnet är skrivet hos dig) den som har barnet under veckorna om det är de hon vill. Och barnet behöver som föregående talare skrivit en fast punkt. och sen när & om det blir så att ni ska ha er dotter varannan vecka så börjar man inte direkt där. Man börjar kanske med var annan dag, var tredje dag. Har föressten en kompis som sitter i samma sits och där tycker familjerätten att dem aldrig ska ha varannan vecka eftersom det är för länge för ett så litet barn att vara borta från den ena föräldern så nu börjar dem med varannan helg och ska ha så i 3månader, sen får pappan ha 3 dagar i veckan och efter det ska dem ha tre-tre systemet då barnet fyllt två år. (barnet har just fyllt ett).
Förstår att det måste kännas oerhört jobbigt. Jag kan själv inte tänka mig att vara utan min dotter i en dag. ja om det inte är min mamma som vill sköta och jag är sjuk eller dyl. Men att skicka ner min dotter till skåne 170 mil från där jag bor till hennes pappa som hon träffat en gång när hon var fem dagar gammal, det går jag INTE med på! Däremot vill familjerätten att jag ska åka ner i sommar så att min dotter får hälsa på sin far och det kan jag väl gå med på, men då tycker HAN att han ska få ha henne nån natt och det tycker jag inte att han eller hon är redo för. Dels för att dem inte har någon som helst relation i dagens läge och dels för att han aldrig tagit hand om ett barn eller vet vad det innebär.
Ja .. huva"! det är verkligen svårt sånt där. Man vill ju barnets bästa, men ändå känns det ju som att det bästa inte är att slitas mellan två olika "världar"...
